Det behöver inte vara perfekt alltid.

jag kanske måste inse, kanske vakna och förstå.
sluta önska att allt jag vill ha kan jag faktiskt få.
jag måste nog nöja med.. ja, nöja med det jag faktiskt kan få.
jag måste nog ge upp och inse för att inte helt tappa fotfästet.
för jag har just insett att det kanske inte är så bra att få allt man önskar sig.
eller iallafall inte hoppas för mycket.
hoppet kan krossa så mycket, man förstör mest för sig själv.

idag känns det som att det är lika bra att inte skriva något alls. allt låter ändå lika.

Jag vill att allt ska vara som förut, inte allt men mycket. när jag visste vad jag stod för och när jag visste vad som var rätt och fel. när jag inte vek mig. när jag inte brydde mig.
nu bryr jag mig även fast jag lovade att jag inte skulle har något ändrats. något för stort.

det är nog bara inte meningen.
en enda minut i lycka kräver en evighet av ensamhet.

tack för absolut ingenting.

ett krossat hjärta är bättre än ett tomt.
I ett krossat vet man att det gör ont, i ett tomt känns inget alls.