Det behöver inte vara perfekt alltid.

Att någon ska få mig att känna mig bättre, starkare och lyckligare.

Att någon ska på något sätt liksom göra mig till det fantastiska jag kan vara.

tills jag inser att det är bara jag själv som kan rädda mig.

Det kan lika gärna vara jag själv som förvandlar mig.

för att hela tiden hoppas på att någon annan ska förändra mig funkar inte.

när att flyga fritt utan krav kan vara det vackraste som finns.

kan tära så fruktansvärt.

Att hela tiden slå pannan blodig i väggen gör en inte gott.

det gör en hårdhudad och kall men inte gott.

från att vara en flicka med så mycket känslor att inte veta vad man ska göra med allt

till att behöva pressa fram varje liten saltvatten tår ur ögonvrån gör en inte gott.

det förminskar en, så är det i alla fall med mig.

Jag har alltid haft så mycket att ge men livet har liksom kommit i fatt mig.

Om det är såhär det är att vara vuxen så tror jag att jag inte vill längre.

Jag vill kunna vara den absolut bästa jag kan, snälla låt mig.

Tänk att tillit kan vara så fruktansvärt svårt att tro på igen.

När någon missbrukar den, är det nästan omöjligt att tro igen.

Hur lätt det kan gå från att lita på någons varenda ord,

till att inte ens förstå vad dom säger bakom allt svek.

Tänk att misstro kan förändra ens syn på människans godhet så fullständigt.

Jag blir glad när jag ser att det fortfarande finns människor som håller upp dörren åt en gammal.

För det får mig att tro på godhet igen, om än bara lite så räcker det för just den dagen.

Jag blir glad när jag ser en pojkvän bär en flickväns väska när att den är för tung för henne,

För det får mig att komma ihåg hur underbar kärlek är.

Jag blir varm när en vän till mig frågar hur det är med mig idag, bara för att det får mig att komma ihåg vänskap i sin finaste form.

Jag har så lätt för att glömma bort de fina sakerna i verkligheten vi lever i.

Det är för lätt att se allt mörker, allt svek och all ensamhet.

För en verklighet i sin vackraste form.