I am sick of all of these games.
inte behöva tänka på något som gör ont
eller som gör en ledsen.
att inte behöva prata med en enda människa på en hel dag.
det har jag gjort dessa två veckor.
jag har bara andas.
jag har bara vaknat och gjort det jag har varit tvungen till.
och det har varit som att ha varit på semester från sig själv.
men som efter alla semestrar längtar man ändå alltid lite hem.
och ibland måste man få försvinna för att man ska uppskatta verkligheten igen.
och alla tankar som man tänker.
så nu är jag här igen med alla tankar jag tänker.
I can´t tell you something that aint real.
alldeles på min egen hand utan någons hjälp.
helt själv alltså.
lite som självförstörelse, helt utan att veta om det ens.
i självförsvar mest troligt.
jag gör det själv för att det är det enda som gör mindre ont än om
någon annan krossar det utan att jag är beredd.
men det är kanske så det måste få vara till jag hittar det jag letar efter.
and maby, you´re gonna be the one that saves me.
Att stå ensam är så otroligt starkt men också så fruktansvärt ensamt.
Att hela tiden söka bekräftelse tär på en.
Att hela tiden hoppas att det är mig han kollar på sliter i hjärtat, i själen.
Alla gånger man har funderat varför jag inte dög är som en otroligt lång maraton som aldrig vill ta slut.
Det är det som är grejen att nu när jag står ensam har jag aldrig känt mig starkare samtidigt som jag aldrig någonsin känt mig svagare eller mer ensam.
Jag är så otroligt stolt över allt jag klarar att göra ensam. helt själv.
samtidigt kan jag inte sluta tänka på allt man hade kunnat göra tillsammans.
men jag vet att utan allt jag har gjort och allt jag har klarat ensam hade jag inte varit den jag är idag.
och det är jag ganska glad för.
jag är den jag är, mer kan jag inte göra.