oh, I can´t close my eyes and make it go away
jag vet när allt ändrades, när jag slutade vara den jag var. det var i november, i slutet av förra året. det var då jag valde en annan väg än den väg som jag alltid valt. hela livet. Jag har just insett att det var då en del av mig försvann. Jag saknar den delen ibland. för den delen var stark nog att stå ensam. den delen klarade av så mycket själv. Nu har en annan del tagit över. rädslan. den står som en stor mur och jag bankar mina knogar blodiga för att försöka rasera muren. Då och då måste jag sluta för att plåstra om såren. dom läker lite. och jag kan än en gång börja försöka komma igenom men på senare tid har såren slutat läka och det slutar inte vara öppna sår. det börjar kännas rätt så mycket .
Det kanske är dags att sluta. kanske lika bra att låta rädslan stå stark. ge upp och låta den vinna. så många andra gör ju det. Jag vet själv många som ger upp och står som förlorare. dom gör ju det så varför ska inte jag kunna göra det. Vi kan ju vara förlorare tillsammans.
L for loser
we´re moving on and looking for direktion
Vi går vidare, alla gör det. ibland tar det längre tid och man undrar varför man någonsin satsade, la ut de där timmarna på vad som visade sig vara helt förgäves.
Det tar tid att bygga upp något på nytt, vet inte om det gör för ont, vet inte om jag orkar att lägga ut så pass många timmar som det krävs för att hitta tilllit.
Jag vet inte ens om jag får känna tillit, eller om jag får känna något alls.
Jag vet inte vad som är rätt att säga eller om det finns något att säga.
Om jag vill säga något över huvudtaget.
Det känns bara alldeles för meningslöst, för jag tror inte att det kommer att ge något.
det saknas alldeles för många bokstäver i ordet tillit för att ens tro att det går att laga.
Vill jag ens att det ska bli lagat?
jag vill bara känna glädje igen, ren och oförutsättningslös glädje,
Sådär som jag kände för längesen.
Är så längesen att jag tror inte att jag känner igen den (glädjen) om den kastas rakt i ansiktet på mig.
Men det återstår ju att se.
totally lost
Jag har alltid velat göra mitt bästa men någonting har hänt den här sommaren som har fått mig att fundera om det är värt all slit man lägger ner och ärligt talat hade jag bara velat lägga mig ner och somna. Sova länge och djupt och inte tänka på allt jobbigt som finns när man slår upp ögonen. Jag orkar helt enkelt inte mer, ärligt talat vet jag inte hur jag orkade tidigare när jag tänker tillbaka på det. Men jag vill orka igen, jag hatar mig själv för att jag känner den här känslan av uppgivenhet.
jag älskar ju att ha händerna fulla med saker att göra men nu bara vill jag spy. Jag vill bara härifrån, långt härifrån och inte ta med mig något eller någon. Bara låta någon annan oroa sig över allt här hemma. Jag vill släppa alla problem ner i en låda och spika igen och bränna upp den sen.
Jag är vilsen, väldigt vilsen.
Inside my head
Sängen
Det är igentligen min tryggaste plats i nuläget. just nu är det bästa jag vet att lägga mig under täcket och låta kroppsvärmen göra sängen till en stor kram. Ja, för under täcket känner jag mig inte lika ensam längre. allt känns just för tillfället inte lika kallt och sen när ögonen blinkar för sista gången innan man somnar känner jag inre ro. men igår drömde jag en dröm och jag vaknade gråtandes. och det kändes så verkligt och jag var helt säker på att det var sanning och jag började gråta av ren förtvivlan. men endast några sekunder senare insåg jag att det bara var en dröm och somnade om.
jag drömde att en vän till mig dog. och jag har tänkt så mycket på den här personen sen dess. Därför känns tanken på att somna inte lika lockande som den gjorde bara för två dagar sen. Jag är rädd. rädd att drömma samma dröm en gång till och att samma person dör. Jag undrar varför man drömmer om att människor dör, människor nära en dessutom.
Jag vill ha tillbaka min trygghet, min enda trygghet.
She just need´s someone to take her home
Och tro nu inte för sjutton gubbars skull att jag gillar det.
Förut kunde jag hantera det, jag tänkte inte så mycket på det. För jag trodde väl dumdristigt att det skulle löna sig. Ja, ärligt så var det så.
Jag tänkte att någon skulle väl se min välmening och ge tillbaka det där utnyttjandet av min tid. men tyvärr har mer än ca 28 timmar (kraftig avrundning) farit ner i sjön.
Jag mår dåligt nu förrtiden av det. det är kanske för att jag blivit äldre och då har de mesta blivit tråkigare och man har stora förväntningar på saker och ting och blir tre av fyra gånger besviken. det är för att man har blivit stor. jag skyller på det iaf. Nu tillbaka till ämnet. vad det nu var..
just ja utnyttjad. av olika blandade skäl men mest för att människor har kännt sig ensamma och svikna och jag har funnits där med öppna armar.
och jag har sagt åt mig själv mer än en gång att jag inte ska bli inblandad, alltså känslomässigt men jag låter hjärtat styra över hjärnan, alltid i princip. och alla gånger har jag blivit ensam kvar med öppna tomma armar och ett jack i hjärtat. -Men vadå skaka av dej det, säger en förnuftig del av hjärnan.
Men jag är inte en sån person som bara kan skaka av mig saker och låta det gå helt obemärkt förbi. Jag är ju för sjutton inte sån. Det går ju bara inte.
Jag har ingen aning om hur alla andra gör. dom som bara skakar av det från benet som en aggressiv vovve och går vidare. men jag kan inte. Jag har det mesta inom mig och kan spela upp händelser som ligger nära hjärtat miljontals gånger innan jag tillslut inser att jag måste släppa det för att kunna må någolunda bra.
Ja, jag vet jag är en tragisk ensam själ. men jag försöker bara som alla andra hitta min väg genom livet.
Just nu är vägen väldigt lerig och det är ösregn blandat med dimma men jag försöker åtminstone.
Typ.
Is heaven the only way?
har jag förlorat?
Jag älskar ju doften av att komma in i stallet dom där tidiga helgmornarna när ingen annan är vaken.
jag älskar doften av hästman. Det har alltid gett mig ett inre lugn så fort jag kommer till stallet och jag kan koppla bort allt annat och inte behövt oroa mig. Det har varit min skyddade plats.
men av någon anledning känns det inte lika bra längre. det känns inte lika tryggt längre. bara tungt. Han är en av mina bästa vänner. Han är en sådan stor del av mitt liv. I fem år. men nu är han gammal och jag tänker på det hela tiden. Jag vill ju inte att han ska bli gammal. han är ju min bäbis.
Och jag vet att allt har ett slut så även detta.
Men jag har mycket svårt för att se ett slut. Jag börjar gråta nästan så fort jag tänker på att alla måste dö.
De är inte rättvist, inte rättvist alls.
Jag vill inte, Räcker inte det? 
sunday, bloody, sunday
ser mig själv utanför mig själv ibland.
som att jag ser mig själv från tio meter uppifrån.
Jag vill se en självsäker tjej som är är väldigt stolt att vara Caroline istället ser jag en totalt vilsen tjej med väldigt lite självkänsla eller hon trodde att hon hade mer självkänsla om än inte mkt men hon trodde på det iaf. den försvann.
och ibland när hon vaknar på morgonen så tror hon att den har kommit tillbaka men istället får hon resa sig upp ur sängen ännu en dag letandes efter självkänslan som hon trodde fanns.
När jag ser tjejen som går på gågatan ser jag en tjej som är olycklig och hur hon än gör hittar hon inte tillbaka till lyckan som hon hade för ett halvår sedan. Då trodde hon inte att det var lycka men jag kan garanterat säga att det är mer än nu.
Man ser olyckan i ögonen eller hon försöker gömma det och hon har nog gjort det rätt så bra ett tag men jag tror faktiskt inte att hon kan stänga inne det mycket längre. Jag vill inte heller inte det. För då kommer hon dö. Inte rent kroppsligt men inombords. Hon behöver räddas och det ser man på henne.
Hon vill inte leva som hon lever. Hon vill bort, från allt.
hon trodde att hon alltid vill bo här. i denna lilla trygga stad där alla känner alla men hon har sakta men säkert insett att det tar kål på henne. Nu är allt hon vill att komma bort från det tragiska. de tragiska människor som finns som tror att allt är bra när det inte alls är så.
Snart kommer hon att tyna bort, det ser jag här uppifrån. man ser det så bra här uppifrån.
/ den delen som redan har lämnat henne