She just need´s someone to take her home
känslan av att känna sig utnyttjad kommer ständigt tillbaka. dock på olika sätt men den finns där som ett ständigt skavsår. jag har efter stor eftertänksamhet insett att det är jag som är för snäll. jag vill tänker först på alla andras välmående och sist på mitt eget. de flesta gånger tänker jag inte ens på det. det ligger som i min natur.
Och tro nu inte för sjutton gubbars skull att jag gillar det.
Förut kunde jag hantera det, jag tänkte inte så mycket på det. För jag trodde väl dumdristigt att det skulle löna sig. Ja, ärligt så var det så.
Jag tänkte att någon skulle väl se min välmening och ge tillbaka det där utnyttjandet av min tid. men tyvärr har mer än ca 28 timmar (kraftig avrundning) farit ner i sjön.
Jag mår dåligt nu förrtiden av det. det är kanske för att jag blivit äldre och då har de mesta blivit tråkigare och man har stora förväntningar på saker och ting och blir tre av fyra gånger besviken. det är för att man har blivit stor. jag skyller på det iaf. Nu tillbaka till ämnet. vad det nu var..
just ja utnyttjad. av olika blandade skäl men mest för att människor har kännt sig ensamma och svikna och jag har funnits där med öppna armar.
och jag har sagt åt mig själv mer än en gång att jag inte ska bli inblandad, alltså känslomässigt men jag låter hjärtat styra över hjärnan, alltid i princip. och alla gånger har jag blivit ensam kvar med öppna tomma armar och ett jack i hjärtat. -Men vadå skaka av dej det, säger en förnuftig del av hjärnan.
Men jag är inte en sån person som bara kan skaka av mig saker och låta det gå helt obemärkt förbi. Jag är ju för sjutton inte sån. Det går ju bara inte.
Jag har ingen aning om hur alla andra gör. dom som bara skakar av det från benet som en aggressiv vovve och går vidare. men jag kan inte. Jag har det mesta inom mig och kan spela upp händelser som ligger nära hjärtat miljontals gånger innan jag tillslut inser att jag måste släppa det för att kunna må någolunda bra.
Ja, jag vet jag är en tragisk ensam själ. men jag försöker bara som alla andra hitta min väg genom livet.
Just nu är vägen väldigt lerig och det är ösregn blandat med dimma men jag försöker åtminstone.
Typ.
Och tro nu inte för sjutton gubbars skull att jag gillar det.
Förut kunde jag hantera det, jag tänkte inte så mycket på det. För jag trodde väl dumdristigt att det skulle löna sig. Ja, ärligt så var det så.
Jag tänkte att någon skulle väl se min välmening och ge tillbaka det där utnyttjandet av min tid. men tyvärr har mer än ca 28 timmar (kraftig avrundning) farit ner i sjön.
Jag mår dåligt nu förrtiden av det. det är kanske för att jag blivit äldre och då har de mesta blivit tråkigare och man har stora förväntningar på saker och ting och blir tre av fyra gånger besviken. det är för att man har blivit stor. jag skyller på det iaf. Nu tillbaka till ämnet. vad det nu var..
just ja utnyttjad. av olika blandade skäl men mest för att människor har kännt sig ensamma och svikna och jag har funnits där med öppna armar.
och jag har sagt åt mig själv mer än en gång att jag inte ska bli inblandad, alltså känslomässigt men jag låter hjärtat styra över hjärnan, alltid i princip. och alla gånger har jag blivit ensam kvar med öppna tomma armar och ett jack i hjärtat. -Men vadå skaka av dej det, säger en förnuftig del av hjärnan.
Men jag är inte en sån person som bara kan skaka av mig saker och låta det gå helt obemärkt förbi. Jag är ju för sjutton inte sån. Det går ju bara inte.
Jag har ingen aning om hur alla andra gör. dom som bara skakar av det från benet som en aggressiv vovve och går vidare. men jag kan inte. Jag har det mesta inom mig och kan spela upp händelser som ligger nära hjärtat miljontals gånger innan jag tillslut inser att jag måste släppa det för att kunna må någolunda bra.
Ja, jag vet jag är en tragisk ensam själ. men jag försöker bara som alla andra hitta min väg genom livet.
Just nu är vägen väldigt lerig och det är ösregn blandat med dimma men jag försöker åtminstone.
Typ.
Kommentarer
Trackback