Det behöver inte vara perfekt alltid.

ibland är man så lika att det går inte att passa ihop.
Det finns ett slut på allt, hur än man gör så är det så. 
och jag tror av hela mitt hjärta, att det finns en tid för allt.
En tid när man ska byggas upp, en när man ska krossas handlöst, en tid när man ska vara så lycklig att det gör ont att tänka på morgondagen. Och ibland är det svårt att veta att man är i det när det händer utan det är först senare när man har tagit ett steg tillbaka och spelar upp scenerna i huvudet. först då.

Att hoppas på något litet kan ibland bli till något stort. att vela är en sak men att få är en helt annan.
Att önska är så jävla simpelt men vad gör du sen när du har fått din önskan?
hur vet du att du önskat rätt?
eller är det kanske just det att man aldrig kan sakna det man aldrig haft?

alla som någon gång blivit svikna, vet att det kan göra så ont så att man ibland inte kan andas.
Det känns så overkligt men samtidigt som en självklar utgång. 
man har klumpen i mellangärdet men sakta löses det där upp och man slutar ha ont.
Iallafall så att man inte kan andas. Smärta förvandlas till något annat, till kyla.
sedan tomhet, bara ren och skär tomhet.
För det finns något som är värre än smärta, som bara finns där som ett hål.
Tomhet. det är liksom inget att ta på. inget att beskriva. det bara är.
det sorgliga är att när tiden kommer när känslor ska komma, när man verkligen behöver och vill känna något annat än just tomhet. Då kommer inget. 
det skämmer mig. man lever ofta kvar i den senaste känslan innan tomheten tog vid. Man lever kvar vid den sista som kunde framkalla känslor, med värme. Den senaste som rörde ens kind och man aldrig ville att sekunden skulle ta slut klamrar sig fast och hoppas fast än både ens sinne och ens kropp vet. att det är tid. att släppa. Är det bara rädsla? eller har man hittat sin största kärlek och kastat bort den?