I am turning into dust.
vad gör man när platsen man älskar så, inte gör en hel?
vad gör man när man känner att man inte hör hemma
på den enda plats man känner till?
när luften man andas inte känns rätt?
när ingen av de okända människorna man möter ger det man behöver?
när skratten man skrattar alltid klingar lite mer falskt än glädje?
när allt man önskar är lite mer?
ja, vad gör man?
just because it is, does´nt mean it should be.
.ibland tror jag att det kommer vara såhär för alltid.
jag blir rädd då.
ibland kan jag komma på hur ensam jag känner mig.
trots en fin familj och fina vänner.
är jag aldrig riktigt lycklig. jag önskar att jag hade kunnat säga att jag var lycklig.
jag vet. bortskämda flicka.
så tänker iallafall jag. hur kan du inte vara lycklig?
du har ju allt. underbara personer omkring dig som bryr sig. som du kan lita på.
du är ju lyckligt lottad. inser du inte det?
det är nog kanske anledningen till varför inte skratten som jag skrattar inte är av lycka utan mer en fasad.
det är nog därför det inte pirrar i magen längre när jag ser någon sådär underbart speciell person.
jag låter mig inte.
det var längesen det pirrade, det var längesen skratten var av lycka.
känslor är så underbart fina.
verkligeheten har blivit för verklig för en som tror på kärlek.
jag har blivit synisk. jag tror inte att det är på riktigt.
därför orkar jag inte ge mig in i något som jag ändå vet kommer sluta innan det börjar.
jag vill inte vara synisk, jag vill skratta av lycka, jag vill tro på kärlek.
jag kräver inte konstant lycka för det hade varit att gå för långt men lite åtminstone.
låt mig få vara dumdristigt förälskad.
låt mig skratta för att jag är så jävla lycklig att det inte går att göra något annat än att skratta.
du, det är ju ändå lycka det handlar om.
det borde väl räknas för något.
jag blir rädd då.
ibland kan jag komma på hur ensam jag känner mig.
trots en fin familj och fina vänner.
är jag aldrig riktigt lycklig. jag önskar att jag hade kunnat säga att jag var lycklig.
jag vet. bortskämda flicka.
så tänker iallafall jag. hur kan du inte vara lycklig?
du har ju allt. underbara personer omkring dig som bryr sig. som du kan lita på.
du är ju lyckligt lottad. inser du inte det?
det är nog kanske anledningen till varför inte skratten som jag skrattar inte är av lycka utan mer en fasad.
det är nog därför det inte pirrar i magen längre när jag ser någon sådär underbart speciell person.
jag låter mig inte.
det var längesen det pirrade, det var längesen skratten var av lycka.
känslor är så underbart fina.
verkligeheten har blivit för verklig för en som tror på kärlek.
jag har blivit synisk. jag tror inte att det är på riktigt.
därför orkar jag inte ge mig in i något som jag ändå vet kommer sluta innan det börjar.
jag vill inte vara synisk, jag vill skratta av lycka, jag vill tro på kärlek.
jag kräver inte konstant lycka för det hade varit att gå för långt men lite åtminstone.
låt mig få vara dumdristigt förälskad.
låt mig skratta för att jag är så jävla lycklig att det inte går att göra något annat än att skratta.
du, det är ju ändå lycka det handlar om.
det borde väl räknas för något.
the new beginning.
slut på 2008.
känns konstigt.
det är under detta året det har hänt mest.
det är nog inte varit under detta året jag känt mest.
2008 kommer jag alltid komma ihåg.
det är faktiskt inget jag bara säger utan det är nog så. jag tror det.
välkommen 2009.
känns konstigt.
det är under detta året det har hänt mest.
det är nog inte varit under detta året jag känt mest.
2008 kommer jag alltid komma ihåg.
det är faktiskt inget jag bara säger utan det är nog så. jag tror det.
välkommen 2009.