Det behöver inte vara perfekt alltid.

.ibland tror jag att det kommer vara såhär för alltid.
jag blir rädd då.
ibland kan jag komma på hur ensam jag känner mig.
trots en fin familj och fina vänner.
är jag aldrig riktigt lycklig. jag önskar att jag hade kunnat säga att jag var lycklig.
 jag vet. bortskämda flicka.
så tänker iallafall jag. hur kan du inte vara lycklig?
du har ju allt. underbara personer omkring dig som bryr sig. som du kan lita på.
du är ju lyckligt lottad. inser du inte det?
det är nog kanske anledningen till varför inte skratten som jag skrattar inte är av lycka utan mer en fasad.
det är nog därför det inte pirrar i magen längre när jag ser någon sådär underbart speciell person.
jag låter mig inte.
det var längesen det pirrade, det var längesen skratten var av lycka.
känslor är så underbart fina.
verkligeheten har blivit för verklig för en som tror på kärlek.
jag har blivit synisk. jag tror inte att det är på riktigt.
därför orkar jag inte ge mig in i något som jag ändå vet kommer sluta innan det börjar.
jag vill inte vara synisk, jag vill skratta av lycka, jag vill tro på kärlek.
jag kräver inte konstant lycka för det hade varit att gå för långt men lite åtminstone.
låt mig få vara dumdristigt förälskad.
låt mig skratta för att jag är så jävla lycklig att det inte går att göra något annat än att skratta.
du, det är ju ändå lycka det handlar om.
det borde väl räknas för något.