the hours that never returns.
just nu sitter jag i min mormor och morfars stuga i tornedalen, forsen strömmar utanför fönstret och känslan man har här finns bara här. den där speciella känslan av lugn.
att vara på ställen där man spenderat mycket tid under sin barndom väcker sådana konstiga känslor hos mig.
konstiga, nostalgiska känslor som gör mig en aning sorgsen men samtidigt lycklig.
lycklig över att jag har så många nära och kära att dela så mycket med men sorgsen på grund av att en utav de finaste tiderna i mitt liv är förbi.
den mest naiva tiden iallafall.
missuppfatta mig inte jag älskar nu. jag försöker insupa varje ögonblick komma ihåg varje känsla men det är ändå den dära klumpen i magen av att tiden går så snabbt och man hinner inte med som är det mest skräckinjagande.
det är därför "carpe diem" inte har kännts mer äkta än i detta ögonblick.
summer.
Människorna är mer levande
skratten är mer levande.
Jag drömmer mig bort mot platser som förändrar mig
som gör mig mer levande.
för hur mycket jag än älskar min hemstad så bryter den ner mig.
tar bort det som är levande inom mig.
jag känner verkligen för att börja leva, på riktigt.