Giva me just a little more time.
Är det enda man vill göra är att försvinna, försvinna från verkligheten.
När verkligheten slår en konstant blir man lite avtrubbad, man blir less helt enkelt.
and I could wright it down.
Någon gång då och då ser man en underbar själ.
man ser det i hans/hennes ögon, ja i hela kroppen.
man ser något speciellt. något så otroligt sällsynt men så underbart vackert.
Jag blir lugn när jag ser det så otroligt godhjärtade.
Ibland är det bara en glimt, bara en sekund. när det där underbaravisas och ibland är en sekund allt som behövs för att jag ska vara fast.
den personen kan jag bära med mig en hel dag, även fast jag mest troligt aldrig kommer att se denne igen,
så gör det mig inte speciellt mycket.
Det är så otroligt ovanligt nu för tiden att se en själ så ren och så oförstörd.
men det får mig att tro igen, tro på det goda och oförstörda.
det gör mig gott.
when all you ever wanted is to have the strength.
There's a hero
If you look inside your heart
You don't have to be afraid
Of what you are
There's an answer
If you reach into your soul
And the sorrow that you know
Will melt away
[Chorus:]
And then a hero comes along
With the strength to carry on
And you cast your fears aside
And you know you can survive
So when you feel like hope is gone
Look inside you and be strong
And you'll finally see the truth
That a hero lies in you
It's a long road
When you face the world alone
No one reaches out a hand
For you to hold
You can find love
If you search within yourself
And the emptiness you felt
Will disappear
[Chorus]
Lord knows
Dreams are hard to follow
But don't let anyone
Tear them away
Just hold on
There will be tomorrow
And in time
You'll find the way
Mariah Carey - Hero.
the goldtread that thies the heart together.
Bara för att orka stiga upp. Där nere kan ingen skada dig.
men jag oroar mig inte, snart är jag stark nog att resa på mig. starkare än någonsin förr.
men du, det gör ju inget egentligen att man är lite svag ibland.
för vi finns ju där för varandra. vi lyfter upp varandra när vi ligger hjälplösa på marken.
vi blåser på varandras ajaj ställen och lovar att allt kommer bli bra.
det är bara så det är. så vill jag att det ska vara.
it brakes, it torns. that is just a fact.
allting kan faktiskt gå itu hur många gånger som helst.
Det finns som liksom inget stopp, ingen gräns på hur ofta eller hur mycket.
vad som gäller nu: återuppbyggnadsfasen (långt ord) av muren började igår,
fan vad jag älskade den där förbaskade muren. men men what to do liksom.
denna gång kommer den bli ännu starkare. vem som helst ska inte få komma igenom.
aldrig mer lika lätt. aldrig någonsin.
det löser sig, det gör det alltid.
It takes a fool to remain sain.
en känsla har infunnit sig i maggropen och jag har inte kunnat lista ut vad den beror på fram tills nu.
Jag har inte gråtit på hur länge som helst, och jag gråter alltid.
inte alltid i den bemärkelsen att jag gråter konsant utan jag gråter när jag behöver.
nu är det flera månader sen, när jag tänker efter kommer jag inte ens ihåg när jag grät så där mycket tills man var tvungen att hejda gråten bara för att hulkningarna gör så att man inte kan andas.
det finns ingen mer befriande känsla. iallafall ingen som jag har upplevt hittills.
man känner sig så ren och fri på något sätt. det var alldeles för längesen jag kände mig så ren och fri.
Jag behöver gråten. den är en del av mig.
Men nu har något hänt och gråten kommer inte.
jag har försökt flera gånger men allt slutar med att någon enstaka tår faller och det inte blir så mycket mer.
Jag vet att det inte beror på att jag är lycklig, för det är jag inte.
inte iallafall på det sättet jag vill vara.
Det är många saker jag har varit utan men gråten har jag alltid haft, jag känner mig lite halv utan den.
Jag har alltid haft lätt för att gråta och det är jag glad för. det har varit min styrka.
nu är styrkan borta och det enda som är kvar är en liten flicka som inte ens kan gråta.
I dont want to follow the line.
Drömmen, hoppet, möjligheterna måste alltid finnas kvar. Då bygger vi ett fantastiskt land.
Då bygger vi individer med själförtroende och kreativitet. Då skapar vi förutsättningarna
för nya entrepenörer och därmed hoppet om en ljus framtid."
detta var slutet av en tidningsartikel jag läste när jag satt på tunnelbanan påväg från kista till stockholm centrum.
det var just den här biten som fastnade i mitt huvud. jag rev ut det här textstycket men tyvärr så fick jag inte med
författaren till artikeln. sedan dess har jag funderat på detta fram och tillbaka.
Jag som snart ska ta studenten känner mig mer vilsen än någonsin förr. den hjälpte mig. den hjälper mig nu och
kommer fortsätta hjälpa mig på min väg mot mina drömmar.
JAg ska rama in den lilla pappersbiten som ligger framför mig. den här lilla pappersbiten betyder något för mig.
Den fick mig att inse att utan drömmar är du ingen.
jag vill bli en individ, en individ på riktigt menar jag. Det tror jag först jag kan bli nu efter studentmössan är påtagen och namn är skrivna på siden. det är då jag ska följa mina egna drömmar.
Dom får precis som denna papperslapp aldrig tappas bort.
aldrig någonsin. för utan drömmar är du ingen. ingen du vill vara iallafall.
A sorta fariytale.
Idag har jag funderat, mycket och i omvägar. om mycket.
mest om framtiden. om världen utanför.
jag kom inte fram till så mycket. inget egentligen.
men det gör inget. Jag funderar väl någon annan dag.
förresten
Jag har slutat gå på A-brunnar.
K-brunnar också för den delen.
det är inte värt det. inte längre.
Man blir bara besviken. mest på sig själv.
Jag måste ju sluta tro på något.
då kan det lika gärna få vara K-brunnarna.
det är ju ändå bara ett brunnslock.
precis som kärlek bara är kärlek.
precis som hopp bara är hopp.
precis som att hjärtat går lika lätt i tusen bitar varje gång man hoppas.
jag lovar att den dagen jag vågar tro, vågar tro på kärleken, då först
ställer jag mig på en K-brunn.
kan hända att jag gör det innan, vilket är mycket troligt och man kan
tycka att det är töntigt men just nu är allt jag vill fokusera på är mitt liv
och brunnslocken.
those three words, I never said.
nu är det som vanligt igen, nu är man tillbaka.
När landningsställen träffade marken till Kallax flygplats var det något som dog inom mig.
Något som försvann iallafall.
Ni vet, när man sugs bakåt precis innan man landar. då for luften ur mig.
Då försvann hoppet och kvar blev, vardagen. den ensamma och kalla träffade mig ögonblickligen när planet hittade fast mark. det brukar bli så när man har varit borta från denna stad och fått perspektiv på saker och ting.
Då känns allt ganska ensamt och tomt men det går över. det gör det alltid.
Snart är allt som vanligt igen. varför skulle det inte bli det?
när hoppet är det sista som dör.