Det behöver inte vara perfekt alltid.

jag vet inte.

Det är konstigt hur man känner på sig saker.
Hur man känner på sig att det är över.
När människor man har kommit nära, närmare än få inte finns där längre.
För att under just den tidpunkten i livet som man spenderade tillsammans var det dessa personer som bar upp en.
Det var de som fick en att orka stiga upp.
När allt annat var rätt så tungt kunde man trösta sig med att det fanns någon som fick en att glömma allt det där onda.
För just då var dessa personer det viktigaste för överlevnaden.
Sen när man dras ifrån varandra och man inte delar tidpunkter längre känner man sig inte hel.
det som var, är inte längre. Och det gör ont.
personer som man delat sin vardag med, ja för att inte säga sina innersta tankar med inte är där något mer.
fast det är kanske så det ska vara, vissa personer ska vara det som hänger med en livstid medans andra bara ska göra ett gästspel. göra en hejdundrande entré för att sedan göra ett lika dundrande utgång.
Det är vissa som ska stå för tryggheten och förlåtelsen på ett helt obeskrivligt sätt. dessa är de som står bestående kvar i ditt liv medans den andra delen, de som bara gör ett gästspel ska stå för det spännande och mystiska men ack så underbara. det är de som estar sig fast och som bygger upp en på ett alldeles speciellt sätt. De gör en starkare på ett sätt som inte finns ord för att skriva ner. så ska det inte vara heller. orden finns bara inom dig och i de minnerna som du spar. Bara för att det är så det ska vara och låt aldrig någon ta det ifrån dig.

"På något vis hänger allt ihop. På något vis behöver vi varandra för att bygga upp berättelsen om våra liv.""
 Katarina Keri,  ur Dansar Elias?, NEJ

Jag har fastnat. det är det övergripande känslan.
känslorna sitter fast. jag känner mig mest sviken.
Sviken av mig själv och av andra.
längre än så kommer jag inte, inte idag iallafall.
det är så känslan av att vara sviken som övergriper mycket.
Men glad det är jag, iallafall någon stund då och då.
bara för att ibland får det faktiskt vara som det blir.

Jag är tillbaka nu, jag har inte mycket att komma med. vet direkt just inte vad jag ska säga.
det känns inte riktigt som att det går att förklara. för jag vet inte själv.

Jag har varit borta i helgen till Risudden, övertorneå.
I en stuga vid forsen som min mormor och morfar äger. Jag gillar stugor, det är något speciellt med dom och jag.
Jag finner ett lugn som jag inte finner någon annanstans.
Önskar jag kunde knäppa ett kort som beskriver känslan som jag känner när jag befinner där.
Men det går tyvärr inte.

På vägen till Mormor och Morfars stuga stannade vi till hos min Farmor och Farfars stuga. den ligger i kalix, Lantjärv.
Deras stuga ligger vid en sjö. det finns en brygga och bänkar var man kan sitta.
När jag var mindre spenderade jag flera veckor i sträck i denna stuga. På dagarna badade vi, mina syskon och jag vid bryggan och vi fikade vid sittplatsen som är utplacerad där. sedan badade vi igen. Vi letade musslor och hade tävlingar och lekte. bara för att-
För det mesta var det hela familjen, alla fem plus min farmor och farfar.

I många år var detta våran tradition. förra året var jag inte och badade något. jag sov inte i den mysiga sovstugan. Jag steg inte upp och gick över gården till den stora stugan för att få mig frukost.

I år ska jag bada i sjön, jag ska sitta på bryggan och fundera. Jag ska fara ut med båten och fiska. Jag ska spendera tid med både mina mor- och farföräldrar.
 
För det blir jag glad av. och i sommar vill jag vara glad. Här och nu bestämmer jag att jag vill vara glad. För en själ mår inte bra av att må dåligt konstant. Jag ska inte må dåligt något mer, livet är alldeles för kort för det.