still fighting it.
Det är konstigt hur man känner på sig saker.
Hur man känner på sig att det är över.
När människor man har kommit nära, närmare än få inte finns där längre.
För att under just den tidpunkten i livet som man spenderade tillsammans var det dessa personer som bar upp en.
Det var de som fick en att orka stiga upp.
När allt annat var rätt så tungt kunde man trösta sig med att det fanns någon som fick en att glömma allt det där onda.
För just då var dessa personer det viktigaste för överlevnaden.
Sen när man dras ifrån varandra och man inte delar tidpunkter längre känner man sig inte hel.
det som var, är inte längre. Och det gör ont.
personer som man delat sin vardag med, ja för att inte säga sina innersta tankar med inte är där något mer.
fast det är kanske så det ska vara, vissa personer ska vara det som hänger med en livstid medans andra bara ska göra ett gästspel. göra en hejdundrande entré för att sedan göra ett lika dundrande utgång.
Det är vissa som ska stå för tryggheten och förlåtelsen på ett helt obeskrivligt sätt. dessa är de som står bestående kvar i ditt liv medans den andra delen, de som bara gör ett gästspel ska stå för det spännande och mystiska men ack så underbara. det är de som estar sig fast och som bygger upp en på ett alldeles speciellt sätt. De gör en starkare på ett sätt som inte finns ord för att skriva ner. så ska det inte vara heller. orden finns bara inom dig och i de minnerna som du spar. Bara för att det är så det ska vara och låt aldrig någon ta det ifrån dig.
"På något vis hänger allt ihop. På något vis behöver vi varandra för att bygga upp berättelsen om våra liv.""
Katarina Keri, ur Dansar Elias?, NEJ
Hur man känner på sig att det är över.
När människor man har kommit nära, närmare än få inte finns där längre.
För att under just den tidpunkten i livet som man spenderade tillsammans var det dessa personer som bar upp en.
Det var de som fick en att orka stiga upp.
När allt annat var rätt så tungt kunde man trösta sig med att det fanns någon som fick en att glömma allt det där onda.
För just då var dessa personer det viktigaste för överlevnaden.
Sen när man dras ifrån varandra och man inte delar tidpunkter längre känner man sig inte hel.
det som var, är inte längre. Och det gör ont.
personer som man delat sin vardag med, ja för att inte säga sina innersta tankar med inte är där något mer.
fast det är kanske så det ska vara, vissa personer ska vara det som hänger med en livstid medans andra bara ska göra ett gästspel. göra en hejdundrande entré för att sedan göra ett lika dundrande utgång.
Det är vissa som ska stå för tryggheten och förlåtelsen på ett helt obeskrivligt sätt. dessa är de som står bestående kvar i ditt liv medans den andra delen, de som bara gör ett gästspel ska stå för det spännande och mystiska men ack så underbara. det är de som estar sig fast och som bygger upp en på ett alldeles speciellt sätt. De gör en starkare på ett sätt som inte finns ord för att skriva ner. så ska det inte vara heller. orden finns bara inom dig och i de minnerna som du spar. Bara för att det är så det ska vara och låt aldrig någon ta det ifrån dig.
"På något vis hänger allt ihop. På något vis behöver vi varandra för att bygga upp berättelsen om våra liv.""
Katarina Keri, ur Dansar Elias?, NEJ
Kommentarer
Trackback