when you fall like a cannonball.
Vänskap ska vara större än allt annat?
Iallafall större än du och jag ensamma,
inte mindre.
Vad hände egentligen?
det har aldrig handlat om val, aldrig.
ett trasigt är nog aldrig ett helt.
I can´t stand how much I need you.
Alla hjärtan förtjänar lite uppmärksamhet en dag som denna.
Friska som sjuka. Hela som trasiga. ensamma som icke ensamma.
många säger överskattat, jag säger behövligt.
inte i den mån att man måste köpa massa presenter och lägga ut en förmögenhet.
utan att bara tänka lite extra på kärlek och hur viktig den är för att en stor del av jordens
befolkning ens ska orka öppna ögonen på morgonen.
för att vi i dagens stressiga samhälle lätt glömmer bort det,
på ett sätt tycker jag ordet överskattat är överskattat.
varför är det så hemskt att ge lite extra kärlek.
och missförstå mig rätt, jag är inget fan av alla hjärtans dag.
men de är mest för att det påminner om min egna ensamhet.
just därför är det viktigt för mig att jag blir lite påmind att jag är älskad och att jag älskar.
så låt inte överskattat bli en ursäkt. låt det bli en kram eller ett leende.
ett leende kan faktiskt göra någons dag.
In every heartbeat.
Du och jag, promenerandes på tysta mörka gator,
hand i hand, pratar om allt.
om allt vi förstår och om allt vi inte förstår.
och ingen utav oss vill något annat än att vara här, just där och då.
inga baktankar, inga måsten. bara du och jag.
bara för att vi vill..
inget annat är bra nog. inte för mig hursomhelst.
i´ve lost control
livet lever, tiden går så otroligt fort.
men inte jag.
jag vill inte gå och sova för då måste jag vakna imorrn.
enda sättet att ta in allt, ta in alla intryck.
enda sättet att kontrollera verkligheten.
tiden går alldeles för snabbt, alldeles för snabbt för mitt sinne.
ni vet känslan av att se hela världen går i ultrarapid,
se hela världen hinna med alla möjlliga omöjliga och möjliga uppgifter.
medans en själv står still på exakt samma ställe, kanske rört sig något steg men alltid
kommit tillbaka.
alla springer runt en, helt medveten om vad de ska göra.
med beslutsamheten blänkandes i ögonen och modet högt.
inte som du där i mitten som gör sitt allra bästa för att helt enkelt kämpar
för att inte glömma bort att andas.
You finally set free.
Jag trodde verkligen att det skulle kännas bra.
riktigt bra, som det har kännts tidigare. den där varma känslan, den där lyckliga känslan.
jag ville verkligen det
den är inte här, inte längre.
det bara känns tomt, riktigt tomt.
jag hittar den inte fast jag har letat.
jag tycker inte ens att det är roligt längre, inte fasinerande, bara tröttsamt.
och inte ett dugg intressant.
18 år och tycker inte kärleken är intressant längre, det är sorgligt.
finns det verkligen en för alla?
två personer som passar som två pusselbitar hör ihop.
bara för att det är så det ska vara. inga frågor, ingen tvekan.
Utan du bara vet att det är så här det ska vara för att det inte finns något annat.
vändningen kommer när du minst anar det.
det är väl så de säger, dom som är hopplöst kära. sådär kär att det gör ont.
medans de ensamma och bittra nickar och ler falskt och säger: aa klart det är så.
fast egentligen tänker; vad vet du, stackars kära människa?
eller jag vet inte hur det är med er?
men så är det iallafall för mig.