the midnight train, going anywhere.
alla som någon gång blivit svikna, vet att det kan göra så ont så att man ibland inte kan andas.
Det känns så overkligt men samtidigt som en självklar utgång.
man har klumpen i mellangärdet men sakta löses det där upp och man slutar ha ont.
Iallafall så att man inte kan andas. Smärta förvandlas till något annat, till kyla.
sedan tomhet, bara ren och skär tomhet.
För det finns något som är värre än smärta, som bara finns där som ett hål.
Tomhet. det är liksom inget att ta på. inget att beskriva. det bara är.
det sorgliga är att när tiden kommer när känslor ska komma, när man verkligen behöver och vill känna något annat än just tomhet. Då kommer inget.
det skämmer mig. man lever ofta kvar i den senaste känslan innan tomheten tog vid. Man lever kvar vid den sista som kunde framkalla känslor, med värme. Den senaste som rörde ens kind och man aldrig ville att sekunden skulle ta slut klamrar sig fast och hoppas fast än både ens sinne och ens kropp vet. att det är tid. att släppa. Är det bara rädsla? eller har man hittat sin största kärlek och kastat bort den?