Det behöver inte vara perfekt alltid.

Jag vet inte,
Vi går vidare, alla gör det. ibland tar det längre tid och man undrar varför man någonsin satsade, la ut de där timmarna på vad som visade sig vara helt förgäves.
Det tar tid att bygga upp något på nytt, vet inte om det gör för ont, vet inte om jag orkar att lägga ut så pass många timmar som det krävs för att hitta tilllit.
Jag vet inte ens om jag får känna tillit, eller om jag får känna något alls.
Jag vet inte vad som är rätt att säga eller om det finns något att säga.
Om jag vill säga något över huvudtaget.
Det känns bara alldeles för meningslöst, för jag tror inte att det kommer att ge något.
det saknas alldeles för många bokstäver i ordet tillit för att ens tro att det går att laga.
Vill jag ens att det ska bli lagat?
jag vill bara känna glädje igen, ren och oförutsättningslös glädje,
Sådär som jag kände för längesen.
Är så längesen att jag tror inte att jag känner igen den (glädjen) om den kastas rakt i ansiktet på mig.
Men det återstår ju att se.