and maby, you´re gonna be the one that saves me.
Att stå ensam är så otroligt starkt men också så fruktansvärt ensamt.
Att hela tiden söka bekräftelse tär på en.
Att hela tiden hoppas att det är mig han kollar på sliter i hjärtat, i själen.
Alla gånger man har funderat varför jag inte dög är som en otroligt lång maraton som aldrig vill ta slut.
Det är det som är grejen att nu när jag står ensam har jag aldrig känt mig starkare samtidigt som jag aldrig någonsin känt mig svagare eller mer ensam.
Jag är så otroligt stolt över allt jag klarar att göra ensam. helt själv.
samtidigt kan jag inte sluta tänka på allt man hade kunnat göra tillsammans.
men jag vet att utan allt jag har gjort och allt jag har klarat ensam hade jag inte varit den jag är idag.
och det är jag ganska glad för.
jag är den jag är, mer kan jag inte göra.