Det behöver inte vara perfekt alltid.

Jag är en sån här som gillar att tänka mkt på saker och ting eller jag gillar det inte utan det är bara något som jag gör oavsett om jag vill det eller inte. och just nu är jag inne i en sån period där jag funderar på varför livet är som det är och varför man gör saker och ting. men först och främst vad som är meningen med livet?

du kan kalla mig djup, ängslig, orolig eller som min mor sa" man ska inte fundera på vad som är meningen med livet för då blir man bara deprimerad" varför skulle man bli deprimerad undrar jag då?
det är ju klart att man kan bli det om man tänker på det alldeles för mkt och det tar upp alldeles för mkt tid av ens vardag då kan man ju börja undra men de har inte hänt mig hittills så det är inget jag oroar mig för än.

är meningen med livet att man ska vara lycklig?, att man ska gifta sig skaffa volvo, villa och vovve eller är det att uppfylla sina drömmar och resa jorden runt? alla har vi ju olika mål här i livet, endel kanske har som mål att resa mycket under sin livstid eller att skaffa sin familj och flytta ut på landet och vara lycklig där, endel kanske drömmer om att starta eget företag och bli mångmiljonär och vara lycklig. för i slutändan tror jag att alla vill vara lyckliga oavsett vad man väljer att göra med sitt liv.

sen är det en annan sak jag har funderat på kring det här, att det känns som om när jag mår dåligt ibland och tycker synd om mig själv så börjar jag tänka att jag har det ju inte så hemskt dåligt ändå. är det rätt att tänka så? att jag har det inte lika dåligt som barnen som svälter i Afrika eller den som har förlorat en nära anhörig eller vän. då får jag nästan dåligt samvete av att jag tycker att jag själv mår så dåligt. varför är det så?

eller så är det kanske så att vi mår dåligt av olika saker. Det som gör mer ont för dig gör mindre ont för mig och tvärt om. att vi har olika syn på hur vi mår. för alla har vi ju nån gång tyckt synd om oss själva och det känns som om alla är emot en och att man inte har någon som bryr sig om en. det är då när det känns som mest surt jag brukar tänka att det finns krig där tusentals människor dör och det finns svält där små barn dör för att de inte har fått nog med mat.

om man tänker på det känns det som att jag är bortskämd med det jag har och inte bryr mig. men jag bryr mig. ska man då bli så osjälvisk att man bara tänker på hur alla andra har det och inte alls på sig själv att man börjar må så dåligt att man tynar bort? för bara jag kan inte lösa världsfreden eller mata alla barn som svälter i världen. Nej, så dåligt är det inte att man nån gång tycker synd om sig själv. men vi i sverige har nog det bättre än vi tror.

Nog finns det mobbning och folk som har anorexia bara för att vi lever i en utseende fixerad värld och att mobbningen kan gå så långt att den som blir utsatt för det inte vill leva längre och att det finns de som äter så lite att de måste bli inlagda på sjukhus för att man är så nära att dö. men nog är den största delen av sveriges befolkning lycklig en liten del av tiden man lever, nu menar jag inte att barnen i Afrika som svälter inte är lyckliga eller inte har någon som bryr sig.

om man tittar sig omkring så tror jag inte att jag har det så dåligt trots allt. men allt blir ju vad man gör det till. man har fått ett liv och man står till ansvar för vad man gör med det. misstag lika som de bra sakerna som sker. för alla gör vi misstag, det är bara så att vissa har lättare än andra att plocka upp bitarna och fortsätta leva medans andra tar lite längre tid på sig.
så lev livet som jag ska göra det, i motgångar som i lyckliga stunder ska jag leva fullt ut oavsett vart det tar mig.

/Caroline