the game that play us
om nån hade sagt åt mig för tre månader sen att jag skulle sitta här och tänka på de saker jag tänker på hade jag skrattat dem rätt upp i ansiktet för det skulle inte ens
funnits på kartan vilket det inte heller gör. inte nu längre iaf.
om nån hade kommit fram till mig och sagt att allt detta som hänt de senaste tre månaderna skulle hända mig hade jag inte heller trott dem för det skulle låta för bra att vara sant, vilket det var. tänk att tre månader kan förändra så mkt. jag vet, jag låter dramatisk, djup och det låter som om jag tycker synd om mig själv, vilket jag kanske också gör men just nu så spelar det ingen större roll vad ni tycker. Och för er kanske det inte låter som nån stor sak, det visade sig att det var det inte heller. det kanske jag som förstorar allt? , kanske jag som vill att det ska vara större än vad det var?
hur som helst spelar detta ingen roll längre, för man måste erkänna sina misstag och gå vidare för att utvecklas, brukar det inte låta så?
okej, jag erkänner. Jag erkänner att det var ett misstag och det aldrig skulle ha hänt.
är det att gå vidare?
isof har jag gjort det men varför känns det inte bättre i magen då?, varför försvinner det inte när man går vidare? för det låter ju så enkelt på pappret, att bara gå vidare och inte se tillbaka bakom sig och lämna allt där vid vägkanten. för om det hade varit så hade jag inte överhuvudtaget skrivit det här och jag hade inte heller tjatat om det här.
och ja, jag vet att jag är absolut inte den första det här händer för och absolut inte den sista heller. och det jag var med om inte var så stort för nån av er, men det var det för mig och fortfarande är. och jag vet inte om det var en stor sak för dig, eller om du läser det här. förlåt att det blev som det blev och att allt är så konstigt och det känns som om jag är den desperata, den som förstör.
jaja somsagt det finns barn som svälter i Afrika och oskyldiga människor som dör så vad är detta i jämnfört med det?
inte mkt
funnits på kartan vilket det inte heller gör. inte nu längre iaf.
om nån hade kommit fram till mig och sagt att allt detta som hänt de senaste tre månaderna skulle hända mig hade jag inte heller trott dem för det skulle låta för bra att vara sant, vilket det var. tänk att tre månader kan förändra så mkt. jag vet, jag låter dramatisk, djup och det låter som om jag tycker synd om mig själv, vilket jag kanske också gör men just nu så spelar det ingen större roll vad ni tycker. Och för er kanske det inte låter som nån stor sak, det visade sig att det var det inte heller. det kanske jag som förstorar allt? , kanske jag som vill att det ska vara större än vad det var?
hur som helst spelar detta ingen roll längre, för man måste erkänna sina misstag och gå vidare för att utvecklas, brukar det inte låta så?
okej, jag erkänner. Jag erkänner att det var ett misstag och det aldrig skulle ha hänt.
är det att gå vidare?
isof har jag gjort det men varför känns det inte bättre i magen då?, varför försvinner det inte när man går vidare? för det låter ju så enkelt på pappret, att bara gå vidare och inte se tillbaka bakom sig och lämna allt där vid vägkanten. för om det hade varit så hade jag inte överhuvudtaget skrivit det här och jag hade inte heller tjatat om det här.
och ja, jag vet att jag är absolut inte den första det här händer för och absolut inte den sista heller. och det jag var med om inte var så stort för nån av er, men det var det för mig och fortfarande är. och jag vet inte om det var en stor sak för dig, eller om du läser det här. förlåt att det blev som det blev och att allt är så konstigt och det känns som om jag är den desperata, den som förstör.
jaja somsagt det finns barn som svälter i Afrika och oskyldiga människor som dör så vad är detta i jämnfört med det?
inte mkt
Kommentarer
Trackback