Still dying with every step I take.
71 dagar,
sjuttioen dagar,
orosklumpen i mellangjärdet växer för varje dag som går. nyss var det hundratjugofem,
och vad som endast känns som sekunder senare är nu sjuttioen.
snart är dagen här, den man har väntat på sedan man stod där på skolan, i mellanstadiet med ett hopprep i handen och ur munnen kom det ramsor som bara barn kan komma på, om ingenting egentligen. men det hindrade oss inte från att vara lyckliga.
Man såg de stora barnen som klev ur bussen, den som kom från högstadiet. det var en värld som man bara kunde drömma om.
Sedan när man stod där i högstadiets korridorer och tänkte "det här var väl inte så jävla märkvärdigt" då kände man sig riktigt jäkla stor. man trodde man kunde allt och man hade inte ännu fått en käftsmäll av livet. en sån där som bara livet själv kan ge en. man trodde man hade hela livet framför sig och man kunde inte vänta till detta var över och skulle få sluta följa någon annans regler.
Jag kommer ihåg första dagen på gymnasiet alldeles tydligt. jag kände mig lika liten som när jag stod och sjöng ramsor på mellanstadiet.
fast ändå hade jag ett lugn inom mig, jag hade ju så mycket tid på mig innan det var dags att försöka låtsas vara stor. Årskurs Två gick också bra, inga krav var ännu satta och ingen begärde något av en, inte på riktigt hursomhelst.
Nu står jag här med endast sjuttioen dagar kvar och jag kan ärligt säga att jag aldrig har varit så här rädd i hela mitt liv. sjuttioen dagar att förändra vad som inte har kunnat förändras på tretton år.
Och jag dör fortfarande med varje steg jag tar.