Det behöver inte vara perfekt alltid.

Jag vill leva fullt ut, men jag är tillbakahållen.
Jag vill ha spontanitet och lycka ända ut till tårna.
just nu har jag varken.
Jag vill kunna vid första andetaget när jag vaknar på morgonen
känna känslan av frihet.
som att det enda jag vill göra är att vara, leva här och nu.
Jag vill leva för de där vardagliga ovanliga ögonblick som så många
andra upplever dagligen.
Vi har ett potatisland på våran gård, här hemma. och alltid när jag var 
liten, när min värld fortfarande var oförstörd och vacker så alltid på hösten när det hade
regnat och jorden var så blöt att det liknade mer gyttja än jord, var jag bara
 tvungen att pröva om jag kunde gå igenom gyttjan utan fastna. Jag ville väl se om jag
hade blivit stor nog att klara av att gå genom leran.
Men såklart fastnade jag alltid, jag kämpade länge för att komma upp tills 
mina ben knappt orkade mig, jag sjönk djupare och djupare och jag var tvungen att
inse att det inte fanns något annat att gör än att ge upp. Jag fick lämna stövlarna
stående kvar i gyttjan och springa in i endast strumporna för att hämta pappa
som fick komma och ta upp stövlarna.
känslan som finns inom mig nu liknar gyttjan i potatsilandet. Jag är på väg att sjunka.
Jag står där och kämpar med all styrka som finns inom mig. det enda
jag är rädd för är att inte orka, att vara tvungen att ge upp. att stå där blottad och kall.
och inte ha något annat val än att finna hjälp. Det som skiljer sig från berättelsen är
att pappa inte kan rädda mig, jag måste rädda mig själv.
Så hur ska man orka rädda sig själv efter att ha kämpat i evigheter, sjunkandes med
gyttjan upp till knäna?