Det behöver inte vara perfekt alltid.

idag känner jag mig lite ledsen.
för att människor inte överraskar mig längre.

jag sitter här och tänker på när jag senast blev positivt överraskad av en människa.
när någon senast sa eller gjorde något som slog andan ur mig.
eller ens negativt överraskad.

jag är en sådan som tror gott om alla eller jag gjorde det förut iallafall.
helt plötsligt idag slog det mig att jag inte längre bryr mig när någon beter sig som en skitstövel.
i mångas öron kan det låta som något bra och det kanske det är men
jag kan inte hjälpa sakna den delen som trodde gott om alla.
som tog illa vid sig när någon betedde sig som en riktig idiot mot mig eller mot andra.
nu vet jag bättre kanske men
jag vet att de flesta människor iallafall här där jag bor behandlar varandra som skit.
och så är det nog på de flesta platser.
och det gör så ont
det gör så ont att så många människor är så förstörda till och med i min ålder (19)
för jag tror av hela mitt hjärta att de flesta människor runt omkring mig inte är elaka.
inga skitstövlar om man tittar riktigt djupt ner.
men många har gömt den fina sidan så långt ner att de flesta har glömt hur man plockar fram den.
för att det på något sätt har blivit okej att vara ond, elak och skitstövel.
och det gör ont.
man kan inte gilla alla men alla förtjänar ens respekt. världens klyscha jag vet
men ändå så sant. ibland så är det lätt jag går vilse, man följer med strömmen
liksom tänker inte på det och det gör ont.

man kan tycka att jag är naiv som vill tro gott om de flesta.
men när allt kommer omkring är det den delen jag saknar mest.
den naiva delen. för jag vet hur otroligt fina människor det finns runt om mig.
som får mig att tro igen, får mig att tro på det goda igen. som gör att jag kan tro att vi kan besegra de onda.
för när allt kommer omkring så är godheten och naiviteten i mig som är en stor del av mig 
det är hur jag är och jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte glömmer bort det.