little by little you faid and I fall apart.
Anna Bergendahl från Idol måste ha den finaste rösten jag hört. jag ryser varje gång.
jag har säkert lyssnat på det där klippet ett tiotal gånger och varje gång går det rätt in i mitt hjärta, det hugger till och rör om något som har varit orört i många månader. den förmågan skulle jag vilja kunna ha. att hänföra någon genom att endast öppna munnen. det avundas jag.
idag har det inte varit någon speciellt bra dag, jag har haft något konstigt som har legat och skavt.
tankar, känslor, minnen.
kan inte riktigt sätta fingret på vad det är
men inget som inte gör mig speciellt gott tror jag.
mest undran kan jag tycka och tro att det är.
undran som förstör, som förstör det jag försöker gömma mig bakom.
det kanske sätter igång nu.
vad vet jag.
det som nu ska sättas igång.
vad nu det kan vara?
för vad vet jag?