Det behöver inte vara perfekt alltid.

Att veta att man måste välja gör det så otroligt svårt att välja.
det är att veta att situationen börjar bli ohållbar som gör det så smärtsamt.
För jag vill inte välja.
Jag vill inte välja mellan saker som gör att jag orkar ställa mig upp på morgonen
men som samtidigt på olika sätt sliter mig sönder och samman.
Saker som gör mig så lycklig och så olycklig på alldeles samma gång.
Jag vet att jag stannar kvar här av ren bekvämlighet men samtidigt av rädsla.
Rädsla över vad som finns där ute.
det jag har här är det jag lever för. det jag kämpar för.
även fast det inte är mycket för världen är det en ganska stor del av min.
men det måste synas på mig att jag inte riktigt är här, inte fullt ut.
det var enkelt förut. jag visste var jag var och var jag var påväg.
Nu längre vet jag varken var jag befinner mig eller var jag ska.
Jag är vuxen men ändå lika vilsen som jag kände mig när jag klev
in på skolgården som sjuåring. lika rädd. och det lättar inte.
att inte ha ett mål är skräckinjagande.
Jag vill ha en riktning, men jag antar att det är inte så det går till längre.
Ingen kommer att peka var jag ska bege mig.
Ingen kommer berätta hur jag ska välja. 
Jag antar att vissa val gör ont. och det är meningen.
Mer smärta än du någonsin kunde ana från början.