Det behöver inte vara perfekt alltid.

Hon tittar ner och sparkar i gruset när han säger att hon har fina ögon.
Han tar tag i hennes hand och studerar den noga en lång stund innan han placerar den i sin.
De vet precis var de är påväg även fast ingen utav dom säger något.

Hon älskar de stunder när de inte säger något, hon älskar att hon vet att det inte behövs sägas något.
Det är inte alla människor man klarar av att vara tyst med utan att det blir pinsamt. Med han är det nästan aldrig pinsamt förutom när han stryker bort håret från pannan och kysser den. Han gör det på ett sådant sätt att hon känner sig som en liten flicka, som har mjölk över läppen och inte inser det innan någon påpekar det.

Fast det gör inget. För att hon är så lycklig i hans sällskap att det är löjligt.