Perfect.
Det handlar inte alltid om hur lycklig man är,
utan hur man är minst olycklig.
Hur man bedövar det olyckliga bäst.
Inte för att bli lycklig utan något annat,
som liksom bedövar känslan av att inte vara behövd,
någonting som tar bort hålet av ensamhet ur mellangärdet.
även om det bara är för en timme, en kväll eller en natt
så tror man att det räcker för att bedöva den där ihåliga känslan,
men som de flesta vet gör det sällan det, det botar ingenting.
Ändå fortsätter man, i tron om att någon gång kanske det håller i sig.
Det kanske ligger någonting i att hoppet är det sista som lämnar en?
Vi är nog alla mer eller mindre lyckojunkies.
Alltid sökandes-
på jakt efter det perfekta ruset.
Kommentarer
Trackback